Vilken sommar…

Den här sommaren blev verkligen inte som jag tänkt mig. Jag har unnat mig mycket godsaker när jag varit på resor, jag har skjutit på fastan bara för att F hade semester och jag har skadat armen så pass att jag inte kan göra vad som helst.

Dieten kommer jag starta med igen när skolan börjar, för just nu känner jag att det är viktigare att bara njuta (så gott det går). Jag har kännt mig nere lite då och då efter olyckan eftersom jag varit rätt beroende av andra. När jag hade gips så kunde jag inte ens duscha själv vilket slog hårt mot självkänslan. Vet ni hur jobbigt det var? Jag kan inte cykla, vilket var min terapimetod, det var under cykelturerna jag rensade mina tankar. Jag tänkte börja gå ut och gå men vågar faktiskt inte göra det själv. Jag är lite paranoid för jag tror att jag ska tuppa av och ramla omkull och på så sätt få armen ur led igen.

Nu ska jag inte skriva ett sånt där snyft inlägg där det är jättesynd om mig för det är det inte. Jag vet att det kommer bli bättre.

Många har frågat mig vad som hänt och hur det gick till så tänkte skriva det här. Är ni känsliga så kan ni sluta läsa nu.

Jag och F var ute på en cykeltur. Vi hade cyklat lite var som helst på vår sida av stan. När vi sen skulle avsluta cykelturen så väljer vi en väg som jag vanligtvis inte skulle ha cyklat. Vi cyklade i skogen vid vattentornet, och där finns det jättedåliga stigar med massor av sten. Jag kände att jag inte ville cykla där så precis när jag klivit av cykeln så tar det stopp. Framhjulet träffar en stor sten och jag snubblar på en annan och faller. Samtidigt som jag faller så blir det så att jag trycker styret mot min underarm med hela min vikt och jag ser armen gå åt andra hållet. Jag hinner reagera på att armen inte är som den ska och landar på sidan när jag dunsar ner i gräset. Min enda tanke var att inte landa på armen. Sen vrålar jag som en idiot för chocken slog till och jag kom på att armen är ur led. F som cyklat bort en bit kommer snabbt tillbaka när han hör mig skrika. Han får också en chock när han ser att min arm 90° åt fel håll. Hans färg i ansiktet försvinner och sen kommer paniken. Han vet inte vad han ska göra eller vem han ska ringa. Jag lugnar ner mig när det kommer fram tre helt okända personer som var i närheten. Det enda jag tänker på är att andas och inte få panik. De hjälper F att ta sig samman och ringa 112. Det värsta av allt var att olyckan hände en långbit in i skogen och att det inte var möjligt för ambulansen att komma till mig. Jag försökte att resa på mig för att gå till närmsta väg men när jag såg min arm i ögonvrån mådde jag illa och höll på att svimma, så det var bara att ligga kvar. Efter ett tag kom ambulanspersonalen fram till mig och även de fick sig en chock när de såg min arm. De kollade om jag hade slagit i huvudet (den frågan ställdes väldigt många gånger för jag cyklade utan hjälm), de kollade blodtrycket som var normalt och de kollade om jag hade känsel och kunde röra på fingrarna. Armen var lite bortdommnad kan jag lova. Jag klagade inte över någon smärta utan det som var jobbigt var att jag hela tiden fick hålla upp överarmen och det gjorde att axeln blev överansträngd och att huden i armvecket spände rejält, det kändes som att det skulle brista om jag rörde armen för mycket. De till kallar på hjälp för att kunna flytta mig. Efter en stund så kommer det en till ambulans och de har med sig en smal liten bräda som de ska bära ut mig ifrån skogen på. De är fyra stycken som bär mig och stackars F får hålla i min arm i rätt läge. De inser rätt snabbt att det inte kommer att gå, det hade inget med vikten att göra sa de ( yeah right) utan underlaget var inte det bästa. Det var stenar och grenar i vägen så de snubblade till lite då och då, vilket inte var optimalt när min arm bara kunde vara i ett enda läge. De satte ner mig på marken igen och tillkallade på mer hjälp. Under tiden vi väntade så pumpade de i mig morfin och kollade blodtrycket igen som var skyhögt, det var 230/180. Känseln i fingrarna var nästan borta, jag kände bara lite i tumme och pekfinger. Efter en lång pratstund med många skämt kom äntligen bärhjälpen och jag fick ta lustgas för att hålla mig lugn. Jag minns att jag hela tiden höll på att tippa av den där smala brädan och att allt bara var obehagligt. F har berättat att det var en brandbil och tre amublanser som hjälpte mig ur skogen. Väl i ambulansen så var blodtrycket lika skyhögt igen, känseln i handen och fingrarna var borta och jag kände hur det började bränna rejält i handflatan. Min arm hade varit ur led ett bra tag nu och de var rädda att blodtillförseln inte räckte till mer. Den roligaste kommentaren jag hörde i ambulansen var när F kollade ut genom fönstret och kom på att han aldrig åkt så där fort på 55an. Det var så otippat sagt, där satt han och höll upp min arm i rätt läge och filosofera om hastigheten. När vi väl kom till akutmottagningen så gick allt så fort. Jag och min nya bästis Lustgas försvann in i dimman när läkaren började vrida och dra i min arm. I dimman så hörde jag bara ett svagt klick och när läkaren frågar om jag kan knyta handen och sen spreta med fingrarna. Efter det så var det röntgen och gips som väntade. Jag fick mycket beröm på sjukhuset för att jag kunde göra mycket själv som att ta av mig kläderna utan att klaga över någon smärta. Jag kommer ihåg när ambulanskillen frågade mig under färden hur ont jag hade på en skala mellan 1-10 där den värsta tänkbara smärtan var vid 10. Jag svarade cool lugnt att den låg på nästan en fyra bara för att jag hade mjölksyra i axeln och jag glömmer inte hans min i första taget när han hör mitt svar. ”Nästan en fyra?” Upprepade han. Jag fick lite morfin och samma fråga ställdes. Svaret blev ”jag vet inte, en tvåa kanske”.  Han ruskade bara på huvudet och skrattade åt mig. Där ligger jag med armen åt fel håll och känner ingen smärta, vilket tydligen inte är vanligt.

Nu ca 3 1/2 vecka senare så kan jag meddela att jag känner smärta lite då och då i armen. Men den är inte högre på skalan 1-10. Jag får lite ont när jag råkar sträcka armen lite väl långt eller när jag försöker böja den för mycket. Jag får nämligen inte armen rak och kan inte böja den så att jag når axeln eftersom senorna som rycktes lösa dragit ihop sig så pass mycket när jag var gipsad med armen i 90° åt rätt håll. Övningarna jag fick har hjälpt mig mycket och jag kan göra det mesta nu förutom att lyfta tungt (tyngre än ett kilo).

Så var det med det och ni får ursäkta över att texten inte har korrekt grammatik.

This entry was posted in Blandat.