”Skämsbilder”

Viktnedgången börjar bli ett faktum nu, eller lättare sagt jag har börjat se att den nu på riktigt. Jag menar alltså på riktigt riktigt och inte bara genom att kläderna sitter bättre eller att jag måste köpa nya med mindre storlekar. Nu börjar verkligen huden avslöja att jag gått ner rätt mycket i vikt. Inte trodde jag för nästan ett år sen att min hud skulle vara så här slapp och hängig som den är idag. Det är både roligt och ledsamt det här. Jag är ledsen över att behöva dras med den, rädd över hur det hela kommer att sluta, men samtidigt är jag glad över att den är slapp och skrynklig. En vän till mig sa något fint för ett tag sen, jag ska se huden som ett bevis på hur stark och duktig jag har varit med dieten och jag försöker verkligen se det så. Jag visste från början att min hud inte kommer dra sig tillbaka eftersom jag varit så stor så länge, jag visste att den kommer att hänga lite här och var och jag har även funderat på hur en operation går till osv. Jag läste en annan viktblogg där en tjej hade gått ner massor i vikt och som gjorde en operation för att ta bort all lös hud. Hon tog bort vid magen, brösten och låren och skrev att låren var det värsta stället. Min panik nu är att jag har lös hud vid låren och jag vetefan om jag skulle kunna cykla bort det sen. Operationer överlag är inte lekande lätta men jag vet att jag inte kommer må bra om jag måste gå runt och ha all hud. Ett ställe som den bildats väldigt mycket är under armhålan, alltså jag kan inte förstå att jag haft så mycket fett där och på så sätt är jag faktiskt rätt chockad över all hud. Den stör mig rätt rejält för bh:n sitter inte bekvämt längre och det blir bara en massa knas för den väller ut både här och där. Lika är det med huden i samma linje fast på ryggen, var kommer allt det ifrån?! Herrejisses alltså vad man kan förvåna sig själv när jag väl kommer till insikt och när jag kollar på äldre foton så ser jag att det var rätt fläskigt på dom här ställena. Vill ni se vad jag bubblar om? Jag ska ju öppna mig på den här bloggen och verkligen visa sanningen utan censur. (Hemska idé!)

Skämsbild

 Jag vågar! Jag kan! Öppen och stark!
Men jag vill inte egentligen inte visa mitt gäddhäng, annat häng och mitt vindsegel på låret.

Många som känner mig kanske har reagerat på att jag inte är så kramglad. Jag har en tid nu haft svårt att bli omfamnad av personer, utom F även om det funnits stunder då jag undvikit hans kramar också. Det har varit en obehaglig upplevelse eftersom personen ”känt på mig” eller hur jag nu ska förklara det. Jag brukar inte ta initiativet till att krama andra, det händer väldigt sällan i alla fall. Helst vill jag inte bli kramad eftersom det gör mig obekväm men på senaste tiden så har jag försökt att bättra mig på den punkten. Jag har haft lite terapi, kramterapi, där jag nästintill tvingat andra till en kram bara för att bli av med denna fobi. Tro nu inte att jag är den som ryggar tillbaka om det är någon som öppnar famnen för mig för det gör jag inte utan jag kramar (motvilligt) faktiskt om den personen. Det har varit stunder som tex klassfester då det varit jobbigt för mig, för när man ska åka hem så ska man kramas och inte kan jag väl då bara räcka fram handen istället för att kramas (speciellt när vissa ha varit mer glada än vanligt pga vuxendricka).
Vad jag kan komma ihåg så har jag inte alltid varit så emot kramar som jag varit dom senaste åren. Det måste ha kommit då jag inte ville acceptera min kropp, då jag tyckte den var äcklig, då jag tyckte att hela jag var äcklig och då jag var som störst. Jag ville inte att andra skulle känna hur stor jag var eller snarare hur mjuk jag var. Tanken på att folk inte skulle nå runt mig eller att de skulle känna på mitt fett var närvarande och det är väl lite härvarande också i för sig. Jag vill inte att andra ska känna hur mjuk jag är fortfarande och det känns som att det kommer bli värre med tanke på allt som hänger. Det är nog en orsak till att jag har haft min lilla kramterapi, jag vill kunna krama de som står mig nära utan att känna avsky mot mig själv. I helgen så sa min svärfar något fint till mig som gör att kramandet kommer gå lättare. Han tyckte att det var roligt att krama mig för det märks en skillnad för varje kram. Det var jättekul att höra att mina framgångar märks från någon annan än F som jag tyvärr tvingar att säga sånt. F är väldigt trött på mitt tjat och ibland går autosvaret på. ”Ja, jag känner att du gått ner i vikt” ”Ja, det märks för jag når lättare runt dig” ”Ja, det syns för kläderna sitter förjävligt på dig” ”Ja, det där nattlinnen borde du kasta” hmm vad mer brukar han säga? ”Ja, det hänger mer nu förtiden” Haha min man är ju för underbar alltså!

Frukost:
76 g mellanmjölk
Kcal: 35

Lunch:
286 g morötter
Kcal: 117

Middag:
100 g kyckling
160 g brysselkål
24 g cottage cheese
88 g mellanmjölk
Kcal: 333

Kcal totalt (inkl 2 tuggummin): 496

 

 

This entry was posted in Dieten.