Sårad!

Att få veta att personer snackar bakom ens rygg är aldrig kul. Det sårar att få höra det även om jag inte ska lyssna på andra. Att personer dessutom säger att jag vill att andra ska tycka synd om mig gör ännu ondare. Jag har funderat ett tag på det här och jag kan inte komma på en enda orsak varför någon ska tycka synd om mig. Det är inte synd om mig att jag är en så kraftigt överviktig person utan det är självförvållat. Det är inte synd om mig för att jag gick upp i vikt för att jag stoppade in en p-stav utan det var jag som inte fattade att jag inte tålde hormonerna. Det är inte synd om mig att jag rasade 45 kg bara sådär utan det var något problem med magen och en massa promenader. Det är inte synd om mig  för att jag gav upp, att jag struntade i utseendet utan det är mitt fel för jag orkade inte. Det är inte synd om mig någonstans överhuvudtaget för jag har bara mig själv att skylla. Det är jag som orsakat detta genom att vräka i mig godis, eller tagit för mycket av god onyttig mat, eller inte rört på mig utan legat i soffan istället, det är bara mitt fel och inget att tycka synd för. Det är inte synd om mig för att jag har värk i kroppen då och då utan det bara är så för lederna är inte som de ska och musklerna är svaga. Det är inte synd om mig för att jag inte kan ha de där fina kläder som jag vill ha eftersom jag inte har självkänslan till att bära dom i dagsläget. Det är inte synd om mig!  Jag erkänner att jag skrivit inlägg som vinklats så eftersom jag har tyckt synd om mig själv. Jag har mina dagar då jag inte orkar vara glad och bubblig, då jag inte orkar vara stark utan jag vill bara få ur mig allt negativt och tycka synd om mig själv och bloggen är min ventilationskanal på gott och ont.

Att jag sen skriver om personliga saker som tex min vikthistoria är:

1. För att jag ska förstå varför det blivit så, vad den underliggande orsaken är.

2. För att ni ska få en bakgrund till vem jag är och varför jag är som jag är.

3. För att det är bättre att vara ärlig och skriva sanningen istället för att andra ska bilda en uppfattning som inte stämmer.  

Att skriva om vikthistorian eller om hur allt hänger eller dallrar på mig är ett sätt för mig att börja se sanningen i min storlek. Jag vill veta varför jag köpte lösgodis för hela min veckopeng när jag var 9 år eller varför jag stannade inne ett helt sommarlov för att kolla på tv istället för att vara ute och leka. Varför gjorde jag så och vad var orsaken? Jag säger att jag inte blivit mobbad eller retad men frågan är om jag blivit det, jag kanske har förträngt det så pass. Jag får lov att tänka tillbaka på dåtiden med en annan synvinkel. Det är jobbigt att försöka minnas och det är jobbigt att ta tag i det här med övervikten. Jag skulle aldrig prata om det här med någon, inte ens mina nära vänner, för det är ett jobbigt ämne. Men det är inte synd om mig! Genom att få kunskap till varför jag åt godis i smyg mitt i natten och varför jag alltid tog en extra portion av mat fast jag var proppmätt kan hjälpa mig att inte göra sånt i framtiden. Det kan hjälpa mig att inse att jag inte ska äta min sorger som jag gjort innan. Genom att processa allt hjälper mig att ta mig förbi det jobbiga och förhindra att det kommer tillbaka, sen att jag skriver ut det så här öppet kan vara ett mysterium. Att vara öppen här och skriva så som jag ser allt är inte för att ni ska tycka synd om mig! Tvärtom i så fall. Jag skriver om hur jag ser ut, att det hänger över här och där. Att gäddhänget fladdrar. Att magen är som en överjäst bulldeg. Att brösten skulle kunna fälla krokben på andra. Jag skriver det för det är närmare sanningen än att jag skulle skriva att jag inte har något som hänger, fladdrar eller fäller krokben. Jag bjuder hellre på mig själv än att höra andra säga samma sak om mig, jag vill få er att se att jag vet att jag inte är smal och smärt. Men är det synd om mig? Nej! Varför skulle det vara synd om mig?

Det är inte synd om mig nu heller när jag fått höra att andra pratar om mig bakom min rygg, utan jag får skylla mig själv att jag skriver så öppet här. Det är inte synd om mig att vissa dragit sig undan från mig bara för att jag skrivit ut sanningen om mig utan jag får skylla mig själv att jag inte insett hurdana personer de var. Jag har bara mig själv att skylla, jag kan inte skylla på någon annan. Det är inte mina föräldrars fel, mina vänners fel eller någon annans utan det är bara mitt.

Att jag ska behöva förklara mig hela tiden, förklara för varför jag skriver så öppet, förklara varför jag börjat gå på diet, förklara varför jag cyklar så mycket som jag gör, förklara allt hela tiden börjar bli lite tröttsamt. Tvingar ingen att läsa bloggen, utan den enda jag tvingar i det här läget är mig själv. Jag tvingar mig själv att gå igenom det som varit så otroligt jobbigt i mitt liv och jag tvingar mig själv att skriva ut det helt öppet men det är inte synd om mig!

Nu vill jag slippa förklara och försvara mig. Läs inte bloggen om du inte vill, snacka inte skit om mig utan kom till mig direkt och snälla sluta såra mig i onödan!

This entry was posted in Blandat.

One comment

  1. cia zoegas ekström says:

    Herregud.. När jag läser detta tycker jag ”synd” om dom som pratar bakom din rygg. Vad är de för polare som gör så. Idag kan man ju nästan aldrig vara ärlig utan få skit och de verkar ju gälla på alla fronter. Skit i dom och fortsätt lyckas!!! Och lite får man faktiskt tycka synd om sig själv utan att nån ska tracka ner. Och dom mest oärliga säger ju aldrig nått rakt av. Då går skiten runt iSt. Bra blogg! De e liksom ändå rätt vågat av dig att skriva så rakt om dig själv.

Comments are closed.