En del av min vikthistoria

Rekord många besök på bloggen. Det är inte klokt vad två bilder på facebook kan göra. Och oj vad med peppning jag fick. Det kommer räcka länge.

Att jag har varit (är) enorm är kanske inte någon nyhet men att jag vägt nästan 140 kg som mest är det nog inte många som kan inse. Det var nog den värsta tiden i mitt liv. Jag hade svårt att gå och röra på mig, att ta på mig skor var rena rama friskis och svettis passet, och det som var det mest tuffa var när F började pika mig om min vikt, inte på något elakt sätt utan han ville inte att jag skulle bli större. Det var då jag beslöt mig för att ändra min livsstil och jag bröt alla rutiner och vanor jag hade. Jag började gå och tänka på kosten och jag gick ner en hel del men sen tog motivationen slut. Därefter kom en period då jag sket i allt. Jag brydde mig inte om mitt utseende, jag sminkade mig inte, jag bar kläder som såg ut som ”hej kom och hjälp mig”, jag åt allt jag ville äta när jag ville och på så sätt gick jag upp igen samtidigt som jag såg förjävlig ut. Så där höll det på ett bra tag och min enda sysselsättning då var att baka vilket ledde till att jag gjorde så att både F och jag gick upp i vikt. Nästa vändpunkt kom när jag skulle börja studera upp mina betyg på komvux och jag ville ha lite nya kläder. Då fick jag en redig chock för jag hade inte insett hur mycket jag gått upp, jag var nästan lika stor som då jag hade storlek 54/56. Jag insåg då att jag behövde ändra min livsstil igen. Jag började gå till skolan och det var ingen lång bit utan max 1 km om ens det. Kilona gick sakta men säkert neråt och det var under den här tiden som mitt beroende för promenader började. Jag gick ofta upp och ner för åsen (enköpings högsta punkt?) när jag skulle iväg till mina föräldrar och tog omvägar bara för att röra på mig lite extra. När jag läst klart på komvux så var jag hemma och gjorde nästan ingenting så började jag ta promenader dagligen för att inte börja baka som en galning som jag gjort innan. Det spelade ingen roll om det snöade, regnade, blåste storm eller om solen sken, jag skulle ut. Jag satte upp mål om hur många km jag skulle klara av varje dag som jag visste att jag kunde nå.

Sen ökade jag succsessivt med en km per vecka. Till slut gick jag som längs över en mil.
Jag kommer ihåg när jag gick ut till Bredsand första gången. Det blåste småspik och det var lite halt. Jag var halvdöd när jag kommit halvvägs på väg dit men jag ville inte ge upp. Jag kämpade på och alla enköpingsbor vet om att det är många uppförsbackar precis innan man kommer till campingen, jäklars så tufft det var. När jag väl var framme satt jag och vilade ett bra tag innan det var dags att gå hemåt. Jag klarade av det med nöd och näppe. F var chockad när jag öppnade dörren och vrålade efter vatten samtidigt som jag sa att jag kommer att svimma och att mina ben inte klarar av att bära mig. Jag fick lov att powernapa efter den promenaden för jag blev så trött. Efter det visste jag att jag är stark nog att klara vad som helst.

Det är något jag brukar tänka på nu när jag känner mig svag och orkeslös under mina halvfastedagar. Jag kan verkligen klara av vad som helst bara jag ger mitt allt.

Det var lite om min vikthistoria. Jag kommer säkert ta upp det mer i något annat inlägg.

This entry was posted in Blandat.