40 kg har försvunnit!

 

Det är helt makalöst att jag lyckats gå ner 40 kg på 1 1/2 år (typ). Jag trodde inte mina ögon när jag såg vågen, jag vågade inte tro på det så jag vägde mig om och om igen för att se så att det blev samma resultat. Det blev det och då vågade jag tro på det, vågade tro att det försvunnit 41,7 kg för att vara exakt och att jag nu väger en bra jävla bit ifrån 100 kg strecket. Det som är jobbigt nu är att jag fortfarande inte fattar att jag gått ner så mycket. När personer frågar mig hur mycket jag gått ner så svarar jag fortfarande 30 kg och att jag har nästan lika mycket kvar att gå ner. Min uppfattning om min storlek är inte korrekt. Skulle jag gå ner 30 till skulle jag ligga på +50 kg och jag tror inte att jag ska satsa på att gå ner riktigt så mycket. Jag råkade nämna för min gudsons pappa att jag skulle gå ner 40 kg till och han tyckte jag var helt dum i huvudet, vilket jag förstår nu men just då när jag sa det så hade jag tankarna om att jag var nästan lika stor som vid starten. Det är fascinerande hur psyket fungerar ibland.

Det finns dagar då jag ser mig i spegeln och tänker ”Men herregud Sara så du ser ut, du har hållit på med dieten hur länge som helst och du har inte kommit någon vart, skärpning! Se nu till att vara strikt så att dallret försvinner!” sen finns det dagar då jag tänker helt motsatt ”Jisses vad du blivit smal och slank, det bullar inte ut lika mycket längre och den där huden har börjat dra ihop sig lite här och var. Jäklar vad du är duktigt fortsätt så!”. Visst vi har alla dagar då man känner sig kass och allt är bara fel men att ge en sån skev bild och att verkligen trycka ner sig själv så pass är något jag måste arbeta med. Jag måste börja se mig själv som vacker hur jag än ser ut men det är fasiken inte lätt för dom där negativa dagarna är fler än de positiva.

årsbilden

Bilden ovanför var då jag jämförde hur jag såg ut innan dieten med ett år senare. Nu när jag ser den så går tankarna ”Jäklar vad jag ser slank ut, om jag ändå kunde vara så där nu” men frågan är ju om jag inte ändå är mindre idag. Det är ju iaf så att jag har en mindre klädstorlek idag än vad jag hade där, men tydligen spelar det ingen roll för i huvudet spelar samma jingel hela tiden ”Tänk om jag kunde vara så där smal nu idag” om och om igen.

40kgborta

Så där ser det ut nu, det är inte jättestor skillnad mellan 1 års bilden och den som är tagen i november men det ska ju sägas att jag inte varit jätteduktig med dieten sen jag slutade med utbildningen. Sommaren var en riktig frossar period och jag åt och drack vad jag ville. Hösten kom och jag började känna på kläderna att de stramade åt mer än vad de gjort innan och då ringde varningsklockan högt som bara attsingen. Det betydde ju att jag var på väg uppåt vilket absolut inte fick hända, så då började jag vara mer strikt och körde på hårt med fastedagar och även de andra dagarna. Jag tänkte på vad jag åt de resterade fem och skippade mycket onyttigt, även om det var kalas och andra tillställning så försökte jag hålla igen för att få igång det där tänket med dieten. Det gäller att vara tuff i början för att inte halka in i banorna med att fuska för det är otroligt lätt. Nu har jag varit duktig i typ 2 månader och det har ju såklart givit resultat men inte tillräckligt bra för att jag ska känna mig nöjd och glad. Jag vill ju gå ner mer och fortare precis som i början av dieten men det kommer ju aldrig att hända. Det är svårare att gå ner i vikt när man blivit mindre, varför har jag faktiskt ingen aning om men det är tydligen så och det betyder att det är bara finns en sak att göra och det är att kämpa, att vara tuff och att alltid tänka framåt.